Morgonen blir allt mörkare för varje dag som går. Löven har börjat gulna och till och med virvla omkring, när jag cyklar min väg till jobbet. Till och med skogssniglarna verkar tycka att det är lite mörkt, ledsamt och höstigt ute. Sommaren har just börjat ta slut. Innan den ens har börjat, kan man tycka.
Att jobba under sommaren är för vissa något nödvändigt. Det ansvar som man har som vuxen är ingenting man kan råda bot på. De 3089:- för hyran måste in. Men det känns riktigt tråkigt att inte kunna få vara lite mer ledig under sommarmånaderna (schemat begränsar så man knappt hinner ses). Man frågar de ordinarie hur deras semester var, vad de gjorde och hur vädret var där. Men i sitt stilla sinne längtar man själv efter ett välförtjänt sommarlov, för en gångs skull. (tack och lov för mitt framtida yrke - sommarlov varje år). Sometimes it sucks to be grown up. Jag vill också cykla långa gatan fram, ligga och läsa i flera timmar eller bara pilla navel. Som när man var liten...
Men jag är oändligt glad för mitt jobb, trots allt. Jag vet vad som krävs av mig. Jag vet att jag hjälper. Jag vet också att kontot fylls på tacksamt. Och när hösten kommer så är det alltid en välkommen tröst. (konsert!konsert!jagvillgåpåkonsert!)
Med enbart 6 timmars jobb kvar infinner sig den sorgsna känslan av att lämna Orupsbacken. Kanske särskilt i år, tack vare en viss person. (hur kan man inte ta dem till sitt hjärta?).
Så än en gång tackar jag och bugar, för en sommar av kneg, glädje, sjukt tidiga mornar, svettiga cykelturer, gapskratt och goa lönebesked.
And then there was autumn.
/Sara
