En oändlig längtan - påväg mot verklighet

L.Ä.N.G.T.A.N

Ibland känns det overkligt. Men jag vet ju att det blir av.

Du & jag, lill-sis. Där ska vi gå.

Må bra, känna oss bra och bara vara bra.

Längtar...

Längtar...

Längtar...

Längtar...

Ett sant nöje...

...är det när grupparbete fungerar i praktiken.

Alla vi, som någon gång har studerat på universitet och högskola, vet hur grupparbeten kan fungera. Eller snarare, inte fungera. Räkmackeåkning, noll engagemang, brist på ansvar... Det finns många saker som gör att ett grupparbete fallerar eller bara blir totalt KAOS.

Tack och lov har jag blivit begåvad med den bästa grupparbetspartnern någonsin. Vi bor nära varandra, vi vet vad vi vill, vi kritiserar inte varandra, vi fokuserar och jobbar hårt när så behövs. Men framförallt så låter vi oss ha roligt under tiden. Vi får prata om annat, som inte har med grupparbetet att göra.

Efter alla skräckexempel man råkat ut för så blir man lätt grupparbetsrädd. Men C & jag får det att fungera. Får det att bli en fröjd att ses och jobba. Och det är okej att apa sig:

"Blablabla....!" (asgarv) "Ja,men vad säger du om blablalbla då?"

"Deny, Deny, Deny! Det måste handla om honom!" "Denny heter han, inte Deny...." :)

"Jag lovar att jag inte ska stjäla din kalender igen...!"

Tack för att du gör det skoj att plugga!

(btw - Fanny: we certainly miss your company. There will always be a hole in our hearts, a void that cannot be filled. Love you.)

/Sara

"Ta ingen skit!"

Vänner - vad vore man utan dem och deras öron och ögon?

Jag vet att ni finns. Känner att ni finns. Hör eller läser orden. Tar åt mig nu på ett annat sätt än jag någonsin gjort. Ert stöd är värt allt i hela världen.

Tack för alla uppmuntrande meddelanden på bloggen och via mobilen. Jag kände er omtanke inom mig igår. När jag med tunga steg gick dit. Rak i ryggen. Med en känsla av att tiden då jag tog skit är över.

Ni är min pansarvagn, mitt safety net, mina styrkebatterier.

Tack för allt stöd. Tack för ert varande och er omtänksamhet.

Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack.

Hotet inifrån, men framförallt utifrån

Oron, ångesten och de illvilliga tankarna sipprar innanför min hud. Jag har vetat om det i flera dagar, och det har gett mig tid att inta försvarsposition no. 1. resultat: arg, nedstämd, ofokuserad personlighet.

Jag försöker bygga upp murar runtomkring mig. En vallgrav för extra skydd. Men varje gång hittas en liten väg in i min borg, där alla mina tusenmiljoner akilleshälar finns. Och det attackeras gång på gång.

Kommentarer, blickar, tankar före och efter.... Bevisen på att man inte duger finns i flera former.

Och ibland känns det som om ingen förstår. "Kan det verkligen vara så hemskt som du beskriver det?" "Ja, men strunta bara i dem! Vilken rätt har de att tycka och tänka?"

MEN HALLÅ!! De säger dumma saker om de jag älskar. Om familjen, vännerna, älsklingen och mig.

Jag begriper inte hur de hittar sina vägar in i min borg, men de gör det. Och det gör så ont att alla Bamse-plåster i världen inte kan läka det.

Jag märker hur jag har börjat må sen allt började. Jag är ständigt lite arg, intar försvarposition oavsett situation, ursäktar mig i förväg, jag är orolig och ledsen om vartannat.

Och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur länge jag orkar mer. Det är så sant som det är sagt: vännerna är de jag har valt, men släkten.... Den får mig bara att må dåligt över den jag är.

Är rädd att allt det jag försöker bygga upp kring mig själv; min självtillit, min tro på mig själv, tron att jag är värd något, kommer raseras kl. 18.00 ikväll.