Fastkedjad vid orden

Ja, nog är det så alla gånger. Jag är fastkedjad. I mitt skrivbord. Framför min datorskärm. Där uppsatstexten blinkar. Det är inte alls så hemskt som man kanske kan tro. Jag trivs här. My comfort zone. Detta kan jag. Jag håller mig kvar så länge jag kan. :)

Dagarna flyger, och så gör även sidorna i uppsatsandet. Man sitter här hemma i ensamheten och låter tankarna komma ut via tangentbordet. Skönt att för en gångs skull inte skriva ord som "generera" "utifrån perspektivet..." och "hänvisar till teoribildningen". Lite mindre ord. Lite lättare ord. Men ändå vackra ord. Dock älskar jag det akademiska språket, på något konstigt sätt. Det känns som lite makt. Ord är makt. Det vet vi alla. Och om man bemästrar en genre av skrivande, som tex uppsats, så har man liksom lite makt.

En genre som jag inte är säker på är riktigt MIN genre, är den här med jobbansökningar. Jag har skickat iväg 18 stycken. Ändrat efter annonserna, mixat och matchat och trixat och försökt. Ändå händer ingenting. Ja, bara "tack för din ansökan, men tjänsten har gått till någon annan". Och det är ju inte riktigt det jag vill höra. Pratade med E häromdagen, där vi diskuterade att många av oss därute egentligen är "intervjupersoner". Vi gör oss bäst IRL. Handskakning. Leendet. Den intresserade blicken. Den organiserade framtoningen. Jag är trevlig. Jag kan få ett jobb om jag väl kommer på intervju. Men någon måste ju ringa och erbjuda mig det. NUUUU! :) Ja, jag vet - patience. Jagvetjagvetjagvet.

Nä, än så länge är jag kvar i min comfort zone, vid datorn, med orden. Och drömmarna! Jag lektionsplanerade utav bara sjutton idag! Internet is the shit liksom. En dag ska jag allt utöva dem på elever. Mina elever. När jag ÄR lärare.

Peace!