Cantate - Fiat lux!

Och så knallar man iväg vid 16.22-tiden till den stora röda byggnaden, som bara ligger ett par hundra meter från min boning. Kulturskolan. Skolan där det roliga händer. Skolan där kultur skapas och upplevs.

Även om jag är sååå gammal gamet så att jag praktiskt taget är en antikvitet och maskot så tycker jag det är fantastiskt roligt. Känslan av att anfalla tonerna på exakt rätt ställe är underbar. Med en körledare som är som en sol så glider vi fram genom luciadjungeln som är fylld med "laaalaaalaaa:n" och "uuuuuh, uuuuuuh".

Nu när det hela börjar arta sig riktigt väl, det vill säga vi har sjungit alla låtar ett par gånger, börjar lära oss hur det ska låta ihop och så - då känns det riktigt mysigt. Att få skapa något vackert med andra - det är liksom sann glädje. Teamwork. Samhörighet. Vänskap med musik. Det är allt just nu, för mig.

Om drygt två veckor kommer vi möta förväntansfulla ögon, breda leenden, tårar och en del andra förkroppsligade känslor därute i den mörka luciamorgonens uppvaknande.

Det är något speciellt. Varje gång. Hur gammal man än är. Hur många eller få man än är. Det är glädjen till sången och till legenden om lucia som skjutsar oss framåt - ett steg närmre jul!


Humming Bird/Sara

Alltid samma känsla

Mer än 2 1/2 år har passerat framför våra ögon. Men trots att det är kort tid kan jag inte föreställa mig en tid utan dig. Jag menar, på vilken sida sängen skulle jag då sova? Vem skulle då klappa på mig när jag behöver det? Nä, ett liv utan dig, det är inte möjligt.

Visst, vi har varit igenom våra kriser. Vi har gråtit, skrikit, morrat, svurit och slitit hår. Men för att vi älskar varandra. Får genast upp en bild i huvudet av hur man lekte när man var liten. Kortlek - delade upp kort i högar och "spådde" hur kärlekslivet skulle bli. Mycket kärlek, inget bråk, två barn och massa pengar var ju det ultimata. Ack vad vi var dumma! Inte är verkligheten funtad på det viset. Mycket kärlek, lagom med bråk, så många barn som känns bra när det är aktuellt. Pengar? "Frankly my dear, I don't give damn!" Det finns viktigare saker att fundera över. (But don't we all dream about financial independence? Yes. I confess.)

Hur som helst, så kan vi förkasta de sockersött rosa drömmar om det "perfekta förhållandet" som funnits i huvudet. Jag har nämligen funnit något bättre. Jag har funnit sanningen och min egen perfektion.

This is for you, love:

"Jag minns allt, det finns inget rum som är tomt
Ser hur det goda berövar oss på allt ont
Och jag tar vara på varenda minut
Så låt mig vandra här på vår väg utan slut
Och alltid samma känsla, även att vi förändras
Vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
Och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig
Kom och lägg din kind mot min
Dröm om oss om du somnar in
Jag är här hos dig

Och det är alltid samma känsla, även att vi förändras
Vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
Och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig"

~Elin Sigvardsson~

Have faith?

Självförtroende = Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera.

Självkänsla = Medvetenhet om den egna personlighetens värde.

Big difference, huh? (Eller hur Ellen!?).

För varje dag som går så blir boken mer och mer för mig. (Självkänsla nu! av Mia Törnblom) Den betyder något nytt varje gång jag tar upp den. I fredags blev det svart på vitt. Inga gråskalor här inte.

Jag har aldrig varit medveten om min personlighets värde. Jag har alltid stängt den dörren, eftersom jag ändå känt en trygghet inom mig. För jag vet att jag är bra på att prestera. Jag kan prestera inom klassrummets fyra väggar. Där har mitt självförtroende funnits. Men nu vändes hela min värld uppochner. Jag hade självförtroende gällande skolan. Jag visste inte mitt eget värde. Det var mina resultat och vad jag presterade som gav mig en skön känsla. Det var det som indikerade på att jag duger.

Men nu vet jag inte längre. (Herregud, G minus!) Mina stöttepelare raserades. (Kan jag verkligen engelska? Kan jag verkligen något om genus? Kan jag verkligen skriva?)

Mycket har cirkulerat i huvudet. Nu måste jag verkligen ta itu med detta. För det går inte att bara ha en av två kategorier. Man behöver mer trygghet än så. Man behöver en fastare grund och en bredare säkerhetsnät. För mina prestationer kan fallera. Och då står jag där, som nu.

Dags att ta itu med livet, universum och mig. Sort some things out.

Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag kan. Jag måste bara börja tro på det.

sökes

När jag och Henke var och handlade idag så slog jag plötsligt av tanken på hur en annons för jobb på Domus skulle se ut.

Kassapersonal, Domus Eslöv.

Heltidsanställning, for life.

Sökes: Sur, otrevlig och okunnig person som gärna muttrar när hon säger priset. Erfarenhet är meriterande, men om du är extra sur så är detta inte nödvändigt. Vi ser gärna att du flackar med blicken och suckar när du väntar på kundens pengar, samt att du har ett allmänt grått moln över ditt huvud.

Lön: Alldeles för bra betalt för sura bitchar.

Skicka ansökan till Domus, Eslöv.

Ja, så tror jag minsann att alla ansökningskrav har sett ut, med tanke på utbudet av trevliga och glada människor i kassan.

Hur orkar man vara sur? Hur orkar man muttra? Hur orkar man sitta på sin *** från morgon till kväll och se så bitter ut?

Lighten up!
Sara

cleaning out my closet

Denna lördag var dedikerad till städguden - som sig bör så här påväg mot juletider. Visst, det är gott om tid tills dess. Men får man ett ryck, så får man. Listor, övertstrykning, gula sexiga plasthandskar, Mr Muscle all the way. Och så skönt det känns nu.

Om man väl börjar rota så hittar man både det ena och det andra. Cleaning out one's closet är nog inte fel ibland. Både lägenhetens och människans. På något sätt så känner man sig lättad och friare när man väl har städat. Befriad. Lättad. Gladare. Renare.

Dagarna susar vidare i överljushastighet denna höst. Om en månad är det lucia, glögg och lussekatter. Om lite mer än en månad är det julfest, tågresa till Tranås och allt vad det innebär. (Nej, jag stressar inte. Längtar bara.).

För tillfället är saknaden av familjen stor. Tyckte att jag såg pappa på Överskottsbolaget idag. Ser vita och röda Saab 900:or överallt. Ja, längtan är påtaglig, helt enkelt. Att sitta uppe länge och prata om en svunnen tid. Om en framtid. Om en nutid. Dricka vin. Promenera med söta hund-troll. Känna lugnet av att vara i skogen. Spela spel och skratta tills man kissar på sig.

Nu vill jag ha en mamma/pappa-kram. NU! :'[

Om 984 timmar och 9 minuter är vi på Mjölby station, och mottas av fyra utsträckta armar.

Längtan är påtaglig. Olidlig. Men ändå härlig, på sitt sätt.

Må väl. Sara