kärlek

Melissa har med enkla ord satt fingret på hur jag känner för dig, min älskade. Precis så här är det. Min bäste vän. Min trygghet. Min solstråle. Mitt hjärta.


Vi lever i vår egen värld
Där går vi långt och benen bär
Allt vi behöver det finns där
Vi lever i vår egen värld
Och jag känner mig så trygg hos dig
Jag känner att du älskar mig
För när du säger det så tror jag dig
Jag känner mig så trygg hos dig
Och jag går med dig överallt
I sommarsol och vinterkallt
När tankarna tar över allt
Jag går med dig överallt
Om hösten hittar hit igen
Då håller vi ihop min vän
Ja då lever vi för sommaren
Om hösten hittar hit igen
Ja du behöver inte säga nått
När tiden flytt och åren gått
Om det blivit som dom förutspått
Ja du behöver inte säga nått
Men om du längtar hem nån dag
Och saknar nått precis som jag
Då leder vägen dit den ska
Om du längtar hem nån dag
Nej du behöver inte säga nått
När tiden flytt och åren gått
Om det blivit som dom förutspått
Du behöver inte säga nått

(Till Hiva, Melissa Horn)



~Det är du och jag mot världen~

Fastkedjad vid orden

Ja, nog är det så alla gånger. Jag är fastkedjad. I mitt skrivbord. Framför min datorskärm. Där uppsatstexten blinkar. Det är inte alls så hemskt som man kanske kan tro. Jag trivs här. My comfort zone. Detta kan jag. Jag håller mig kvar så länge jag kan. :)

Dagarna flyger, och så gör även sidorna i uppsatsandet. Man sitter här hemma i ensamheten och låter tankarna komma ut via tangentbordet. Skönt att för en gångs skull inte skriva ord som "generera" "utifrån perspektivet..." och "hänvisar till teoribildningen". Lite mindre ord. Lite lättare ord. Men ändå vackra ord. Dock älskar jag det akademiska språket, på något konstigt sätt. Det känns som lite makt. Ord är makt. Det vet vi alla. Och om man bemästrar en genre av skrivande, som tex uppsats, så har man liksom lite makt.

En genre som jag inte är säker på är riktigt MIN genre, är den här med jobbansökningar. Jag har skickat iväg 18 stycken. Ändrat efter annonserna, mixat och matchat och trixat och försökt. Ändå händer ingenting. Ja, bara "tack för din ansökan, men tjänsten har gått till någon annan". Och det är ju inte riktigt det jag vill höra. Pratade med E häromdagen, där vi diskuterade att många av oss därute egentligen är "intervjupersoner". Vi gör oss bäst IRL. Handskakning. Leendet. Den intresserade blicken. Den organiserade framtoningen. Jag är trevlig. Jag kan få ett jobb om jag väl kommer på intervju. Men någon måste ju ringa och erbjuda mig det. NUUUU! :) Ja, jag vet - patience. Jagvetjagvetjagvet.

Nä, än så länge är jag kvar i min comfort zone, vid datorn, med orden. Och drömmarna! Jag lektionsplanerade utav bara sjutton idag! Internet is the shit liksom. En dag ska jag allt utöva dem på elever. Mina elever. När jag ÄR lärare.

Peace!

Vårtecken?

Solen letar sig fram genom molnen och tar upp kampen med snön. Den smälter allteftersom, och våren tycks vara påväg. Härligt kan man tycka. Men nyss kände jag ett vårtecken som inte direkt sällar sig till de vanligt trevliga. Sol = mindre snö, även på balkongen. Snön på balkongen borta = rökare som missbrukar luften och skickar upp äckelpäckel in i min lägenhet. Nejnejnej!

Detta var inte det vårtecken jag var ute efter... Håller andan och hoppas att krokusar, vintergäck, solsken och annat vårigt ska överskölja stanken.

Systerskapets kärlek

Det är inte alla förunnat att ha ett förhållande med ett syskon. Det är mig förunnat att ha ett fantastiskt förhållande till min syster. Det är hon och jag, helt enkelt. Oskiljaktiga i hjärta och sinne. Inget kommer någonsin att komma emellan. Öppna vägar, öppna dörrar, öppna hjärtan. Det är lill-sis och jag.

Marit Bergman satte ord på systerskap i sin låt "I will always be your soldier". Den låten ligger mig så varmt om hjärtat. Det finns ingenting jag inte gör för min syster. Utan tvekan, utan tvivel. Jag står på barrikaden och slåss. Jag tröstar och håller om. Jag älskar tills jag spricker. Och varje dag saknar jag dig. Men geografin hindrar inte oss. Du och jag föralltid. <3


"We used to call each other Katherine and Eve
I don't know from where we got those names
We used to love each other with deep intencity
We used to fight with kicks and fists and nails
If I had a dime for everytime I been bad
I'll be a milionaire by now

You used your big sister comb
to tease me to tears
I used to pinch you a little bit too hard
On your wrists on your arms
if you look closely you can see the scars
Oh I have done things so mean and so grin
I'm too ashamed to say them out loud
I don't think you get how much I regret
Oh hear me when I vow

That I will always be your soldier
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
Oh please please believe in this oath allegiance

Thirteen years old, lipstick and boys
I never knew how lucky I was to have you
The great teenage depression our domestc civil war
And I think back you were the one to pull me through
Yeah what it comes down to is you are the one who truely understands
Wherever you go I hope that you know that I'm at your command

And I will always be your soldier
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
Oh please please believe in this oath allegiance

Oh, I will be strong for you, I will belong to you
Carry you, bleed for you
Run for miles

I will always be your soldier

Won't you please please believe in this oath allegiance
Oh I'm not retreating this time
I won't surrender this time
I won't surrender this time
I'm your soldier
and will be marching here right by your side"

Älskade lill-sis, jag är din främsta krigare, alltid.

Fruktans timma

Japp. Så är det. Fruktan är nära. Fruktan är här. Skämtåsido så känner jag mig lite sådär lagom rädd för vadsomkommaskall. Våren kantas inte, som tidigare vårar gjort, av tentor, hemuppgifter och grupparbete. Oh, no! Det är kandidatuppsats och läskurs med munta som gäller. Ladies and gents - detta är upploppet. Lärarexamen är inom räckhåll, vilket också innebär fruktan. Är jag tillräckligt förberedd? Kan jag allt jag behöver kunna? Kommer jag att få något jobb? Kommer jag hitta ett jobb där jag trivs?

Ett emotionellt virrvarr, som inte alltid blir klarare när folk frågar "Jamen, du e väl klar nu snart - har du fått nåt jobb? Huuur känns det???"

Ja, vad ska man svara. Prima prima? Hmm. Vill svara att jag känner mig rädd, ensam, kluven, ångestångestångest. Vill svara att jag känner mig oh, yeah - here I come, detta är så rätt, bring it on! Jag står med en fot vardera över Helvetesgapet och vågar inte riktigt släppa loss.

Jag slits mellan AMS hemsida och mitt uppsatsdokument. What to do? Lite av varje antar jag. Och jag som verkligen inte är en flera-bollar-i-luften-tjej. SUCK! Det är väl bara att kasta sig ut, tro att man klarar det och sen inte blama sig för mycket om det går trögt i början med uppsatsande och jobbsökande.

Embrace me, oh merciful teacher-god! :)

All is well

Dagarna flyger fram! Skolan rullar på med inläsning, föreläsning och annan läsning. Trivs fint, troligen tack vare en väldigt trevlig kursare. Det är värt guld att ha någon att sitta med, som man dessutom trivs med väldigt bra. Jag menar, man trivs nog bra ihop om man, istället för att ta itu med grupparbetet, sitter och pratar i 1,5 timmar om ALLT. That's nice.

Friskis har ju blivit mer osäkert nu sen jag och Henke köpte terminskort. Hittills har det blivit ett jympapass och ett par spinningpass. Trivs fint där också minsann! Bra lokaler, bra ledare. Dock gick ju dagens spinningpass inget vidare. Precis i början av konditionsblock 1 så bara knyter sig mina quadriceps-muskler framme på låren/vid knäna. Precis som en knytnäve. Det gjorde inte ont, men det gick liksom inte att cykla. Det tog emot. Antar att det kan bero på många saker, och däribland dagsformen, kyla ute från promenad dit, dåligt vätskeintag och kanske helt enkelt trötthet. Wellwell, bättre lycka nästa gång. Jag cyklade i alla fall hela tiden, om än på lägsta motstånd.

Jaha, vad bjuder helgen på annars då? Ikväll är det 25-årsgalej hos E & C, med Mad Men-tema. Har gjort mitt bästa för att fixa en fin 60-tals-outfit, men vi får se. :) Henke ska vattenkamma sitt hår, haha! Lycka till säger jag. Det lever sitt eget liv det. Ska försöka att lägga upp bilder här sen så ni får se. Ja, inte bara Henkes hår alltså, utan våra costumes. :)

Imorgon ska jag, H och mormor gå på bio - Julie&Julia. Verkar vara en fin film. You seldom go wrong with Meryl Streep in the lead.

Det som jag ser fram emot mest inom den närmsta framtiden är ju utan tvekan visiten norrut. På torsdag kväll åker vi mot Tranås för att dels fira pappas födelsedag och dels gå på konsert på måndag kväll i Sthlm. Den största lockelsen för min del är ju dock Morgan. Alltså, jag fattar inte hur en sådan liten hårig, skällig sötis kan trollbinda mig så?!!! Han är adorable. Och han ska hämta oss vid tåget på torsdag kväll. :)

Nä, nu blir det dusch och sen en tripp ner på stan.

Love, S.

Teknikens (bl)under!

Jahapp. Så enkelt är det att missa ett introduktionsmöte. Suck. Vilken början på veckan. Well well. Jag är inskriven, reggad och allt möjligt, tack vare världens snällaste studievägledare, Eva-Maria.

Saken är ju den att jag läser svenskan i Lund fast VIA Malmö Högskola. Det har inte ställt till med alltför mycket problem tidigare. Denna gången blev det dock lite problematiskt! Jag har ju inte något STiL-identitet, alltså inloggning till Lunds Uni-nätverk. Dock har jag ju en liknande från MAH, som vi har kunnat använda oss av på Lunds uni tidigare. Dit gick också alla mail och så vidare... Men inte denna gången. Tekniken klarar mycket, men inte allt. Jag fick aldrig något mail som berättade att intro-mötet hade ändrats tidsmässigt. Så där stod jag utanför salen, ett par timmar för sent och visste inte bättre.

Dock är jag nu inskriven och registrerad. Men det är ju ändå en viss grej att gå på intro-mötet och få papper, ställa frågor och annat. Suck!

Hoppas resten av terminen flyter på utan bekymmer nu. Jag har liksom fått min heart attack for this year!