Japp. Så är det. Fruktan är nära. Fruktan är här. Skämtåsido så känner jag mig lite sådär lagom rädd för vadsomkommaskall. Våren kantas inte, som tidigare vårar gjort, av tentor, hemuppgifter och grupparbete. Oh, no! Det är kandidatuppsats och läskurs med munta som gäller. Ladies and gents - detta är upploppet. Lärarexamen är inom räckhåll, vilket också innebär fruktan. Är jag tillräckligt förberedd? Kan jag allt jag behöver kunna? Kommer jag att få något jobb? Kommer jag hitta ett jobb där jag trivs?
Ett emotionellt virrvarr, som inte alltid blir klarare när folk frågar "Jamen, du e väl klar nu snart - har du fått nåt jobb? Huuur känns det???"
Ja, vad ska man svara. Prima prima? Hmm. Vill svara att jag känner mig rädd, ensam, kluven, ångestångestångest. Vill svara att jag känner mig oh, yeah - here I come, detta är så rätt, bring it on! Jag står med en fot vardera över Helvetesgapet och vågar inte riktigt släppa loss.
Jag slits mellan AMS hemsida och mitt uppsatsdokument. What to do? Lite av varje antar jag. Och jag som verkligen inte är en flera-bollar-i-luften-tjej. SUCK! Det är väl bara att kasta sig ut, tro att man klarar det och sen inte blama sig för mycket om det går trögt i början med uppsatsande och jobbsökande.
Embrace me, oh merciful teacher-god! :)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
det är verkligen ångest, jag vet precis hur det känns. Pressen och stressen! Men jag tror på dig Sara och får du inte jobb direkt så är inte det nån måttstock på hur bra eller dålig du är. Glöm aldrig det! (jag borde säga det oftare till mig själv också).
Darling Carol! DU är en ängel som skriver så till mig. Och du borde verkligen säga så till dig själv oftare. För det är lika sant för mig som för dig. Vi måste sluta tvivla på oss själva och förstå hur kick-ass-bra vi är!
Post a Comment