Halvsjuk men helglad ändå

Ja, nu har även jag lyckats få en släng av det där. Det där som alla andra går och bär på. Halsont, lite febrig och en aning förkyld. Men än så länge är det bara tillochfrån. Har väl inte brutit ut på riktigt än. För så här milt brukar det aldrig vara. Jag är ju en en-gång-om-året-så-blir-jag-sanslöst-sjuk-och-bara-ligger-och-ojar-mig-person.

Hursomhelst, så känns det inte alltför farligt att vara sjuk. Jag har det bra ändå. Lite film, lite glass. lite tentabesked (glad!) och telefonsamtal från vänner. Att vara halvsjuk är faktiskt riktigt bra, trots allt. :)

Jag hoppas dock att mitt går över snabbt. Den enda som stör mig när jag väl är sjuk är det faktum att jag inte hinner vara sjuk, egentligen. För allt man ska göra gör knappast sig själv. Tyvärr. So let's hope I get well soon.

Kvar för terminen: 1 veckas praktik, 2 veckors högskola (två kursböcker ska plöjas, samt lite skriftliga saker fixas) och sen --------> jul i Tranås/Malexander.

Längtar verkligen efter skogspromenader, långa samtal med mamma & pappa, Simon & Garfunkel's Silent Night 7 o'clock news, brasan som knastrar, pappa som bär in vedträn och hunden Rolf som bär ut vedträn, samtal & tystnad med syster under filtar, ljudet av snön under kängorna.

Ja, längtan är så stor nu. Och julklappshögen växer successivt (so remember to be good!). Thank God att det är 1:a advent i övermorgon. Ljus, ge mig juleljus och fridens ljus! :)

slit värd all möda

Prakik hägrar i mitt liv just nu.

Mornarna är mörka nu, när jag traskar i makligt tempo till skolan. Om någon skulle gå i närheten av mig så undrar de kanske vad jag är för en typ - mitt självkänslestärkande mummel låter nog lite skumt. När jag är nervös så sjunger eller nynnar jag. (Men jag var bara nervös när min mentor skulle komma - no biggie!)

Första dagen på praktiken möttes jag av: "Åh, jag har längtat efter dig!". Att kommentaren kom från elev som man minst av allt trodde skulle yttra sådana ord - ja, det är värt all möda man lagt ner.

Eleverna har alla olika sätt att visa att de bryr sig eller att hälsa genom. Vissa bara knycker lite på nacken sådär coolt, jag-är-en-cool-kille-på-högstadiet, typ. Andra skiner upp lite mer. Andra säger: Tja Sara - hur är läget?? Oavsett hur de visar att de sett mig, känns det i hjärtat. Vår relation är ganska ömsesidig, trots allt. Trots att de inte visar det övertydligt och öppet. Och det där med relationer är verkligen viktigt för mig. Personlig men inte privat - yes please.

Idag blev jag ännu en gång positivt överraskad. En cool kille, som oftast ger skenet av att "inte f*n bryr jag mig om sånt liksom", undrade (medan jag försökte introducera lektionen) ifall min mentor inte skulle komma idag (han hade varit där dagen innan). Jag svarade: "He was here yesterday, but not today." Log och fortsatte att introducera. Elev: "Men hur gick det då? Gick det bra?". Sara ler brett. "Yes, it went just fine." Och lektionen fortsatte. Och Saras hjärta hade ännu en gång värmts av dessa underbara kids, som under den coola attityden trots allt bryr sig om en ynka lärarstudent. Kanske har jag en plats där inne i deras hjärta också, på nåt coolt sätt. :)


Om tre veckor är allt slut. Då skiljs vi, kära 9:or. Ni som varit mina pålitliga och uthålliga försökskaniner. Ni som gett mig feedback, peppat mig och gett mig många lärorika upplevelser. Och ni stannar i mitt hjärta föralltid. That's a promise.

. . . . . . . . . . . . .

Funderar på att avveckla min blogg. Känns ändå inte som om någon läser den.




(yes, detta är ett sätt att försöka få uppmärksamhet på).


"Good night you Princesses of Maine, you Queens of New England!"