slit värd all möda

Prakik hägrar i mitt liv just nu.

Mornarna är mörka nu, när jag traskar i makligt tempo till skolan. Om någon skulle gå i närheten av mig så undrar de kanske vad jag är för en typ - mitt självkänslestärkande mummel låter nog lite skumt. När jag är nervös så sjunger eller nynnar jag. (Men jag var bara nervös när min mentor skulle komma - no biggie!)

Första dagen på praktiken möttes jag av: "Åh, jag har längtat efter dig!". Att kommentaren kom från elev som man minst av allt trodde skulle yttra sådana ord - ja, det är värt all möda man lagt ner.

Eleverna har alla olika sätt att visa att de bryr sig eller att hälsa genom. Vissa bara knycker lite på nacken sådär coolt, jag-är-en-cool-kille-på-högstadiet, typ. Andra skiner upp lite mer. Andra säger: Tja Sara - hur är läget?? Oavsett hur de visar att de sett mig, känns det i hjärtat. Vår relation är ganska ömsesidig, trots allt. Trots att de inte visar det övertydligt och öppet. Och det där med relationer är verkligen viktigt för mig. Personlig men inte privat - yes please.

Idag blev jag ännu en gång positivt överraskad. En cool kille, som oftast ger skenet av att "inte f*n bryr jag mig om sånt liksom", undrade (medan jag försökte introducera lektionen) ifall min mentor inte skulle komma idag (han hade varit där dagen innan). Jag svarade: "He was here yesterday, but not today." Log och fortsatte att introducera. Elev: "Men hur gick det då? Gick det bra?". Sara ler brett. "Yes, it went just fine." Och lektionen fortsatte. Och Saras hjärta hade ännu en gång värmts av dessa underbara kids, som under den coola attityden trots allt bryr sig om en ynka lärarstudent. Kanske har jag en plats där inne i deras hjärta också, på nåt coolt sätt. :)


Om tre veckor är allt slut. Då skiljs vi, kära 9:or. Ni som varit mina pålitliga och uthålliga försökskaniner. Ni som gett mig feedback, peppat mig och gett mig många lärorika upplevelser. Och ni stannar i mitt hjärta föralltid. That's a promise.