Mitt privilegium

Jag har sedan slutet av januari fått möta en mängd barn, tack vare bemanningen. Och det slår mig varje gång jag är ute och vikarierar hur unika vi människor är. Alla har sitt sätt att vara på, sitt sätt att leka, tänka och visa känslor.

Att få privilegiet att arbeta med barn, oavsett ålder, är ett stort uppdrag. Att se alla barn. Att visa att de är viktiga. Att visa det på ett sätt som de förstår det på. Ett uppdrag som innebär stort ansvar. Men tanken på hur man kan få barn att må, utvecklas och leva upp till sin fulla potential är det som driver mig, under min utveckling till en riktigt bra lärare.

Vi, praktiserande och blivande lärare, har ett av de viktigaste uppdragen i världen. Det kommer vara jobbigt, arbetssamt, tufft och vissa dagar - förjävligt. Men resten av tiden kommer utan tvekan väga upp det där jobbiga. Att få se glödlampan tändas. Att få visa att en elev räknas. Att få eleverna att inse att de har ett värde. Att få eleverna att lära sig om livet. Det är ett privilegium som heter duga.

Jag ska förvalta mitt privilegium så väl jag bara kan.

Längtan efter semester

VÅR SEMESTERDRÖM 2007

Under min vistelse hos familjen började planer smidas. Och planerna kommer att bli verklighet. Det ska vi se till Lill-Sis!

Du & jag ska allt vandra i den varma sanden på Costa Bravas vidsträckta stränder. Vi ska äta svensk havregrynsgröt, dricka kaffe och sen gå på upptäcktsfärd. Vi ska bli svenska pepparkakor. Vi ska njuta av att vara lediga och vara värda detta.

Den 25 augusti ska vi påbörja vår busstur genom halv Europa, ner till Spaniens ostkost. Vi ska swischa igenom Tysklands motorvägar, åka igenom pittoreska franska byar för att sedan bära våra väskor till Mar Blau - vårt lägenhetshotell.

Jag längtar så jag håller på att spricka!

6000kr för nio dagar av härligt äventyr! Det är billigt för plånboken och rikt för själen.

Audite! Lyssna! Listen! Kuunnella! Écoutez!

Vad är meningen med vänner och familj? Nära och kära? Älskade och avhållna?

Enligt mig är det att få lyssna och bli lyssnad på. Att därigenom påvisa eller inse att man inte är "den enda som känner så här". Spiritual guidance, if you may. Och under alla år har detta verkligen varit verklighet.

Långa promenader i regn, solsken och allt däremellan. Samtal, frågor, förklaringar, undringar, filosoferande. Allt möjligt har berättats och lyssnats på.

Tyvärr har jag vid flera tillfällen varit med om situationer då jag berättat något, ibland oviktigt & ibland väldigt viktigt, och inte fått respons whatsoever. "Lyssnare" har vänt bort blicken, börjat göra något annat, på sin höjd hummat ett anspråkslöst "hmmm".

Jag har funnit, efter flera erfarenheter, hur ont detta har gjort. Att bli ignorerad, distanserad, förbisedd - det känns verkligen skit!

Så tänk på det - om ni är i lyssnarposition - visa att det som sägs är av vikt. Risken för att såra blir desto mindre då.

Var en sann vän - en värdig när&kär: Lyssna på människan och hennes tankar!

Ficklampor, kramar och öron

Då och då påminns man om att tiden på moder jord är begränsad. Chocken och vemodet är så påtagligt att man inte riktigt vet vad man ska göra/om man ska göra/varför man ska göra. Bara ett virrvarr av snurrigheter i huvudet som aldrig ger sken av att visa ljuset i tunneln.

Då behöver man verkligen någon som kommer med en väska fylld av ficklampor, kramar och öron. Öron som lyssnar, kramar som värmer och ficklampor som visar vägen mot ljuset.

Så många gånger har man behövt en vän med just en sån väska. Det är ens buffert. Att bli sedd, omhändertagen, lyssnad på. När något gått fel. När något inte har gått alls. När livet har tagit en svängom på ett sätt som man inte räknat med. (Tack alla fina vänner som genom tiderna har funnits där).

Det enda som känns i närheten av så bra är att man själv kan hjälpa. Vara personen med hjälp-väskan. Erbjuda öron, kramar och ficklampor. (Jag hoppas att ljuset kommer till dig lite mer för varje dag)

Till vännerna: Ring! När som helst! Ni är de bästa.

Love, Sara