It's all about love...actually.

Uppe bland de stora småländska skogarna där hägrar kärleken i alla dess former.

Kärleken till de små djuren med fyra ben. Hoppande, skuttande och glädjeskällande. Mysiga stunder på sängen, och blöta pussar från långa tungor. Det är innerligt syskonskap och riktig kärlek mellan djur och människa. Men somliga saknades. (Tim, Hampus, Bertil, Filip...)

Kärleken till den finaste systern. Vi som så sällan ses, men ändå är på samma sätt de gånger vi ses. Ingenting förändras, allt är som förut. Fast nu kan vi prata om allt, och vi slåss lite mindre än för 10 år sedan. Tack för att du lyssnar och berättar.

Kärleken till de bästa föräldrarna man kan ha. Omtänksamma, roliga och trygga. Vinmiddagar är ett saknat faktum i Eslöv. Inga timmar vid köksbordet, med god mat, fyllda vinglas och skratt tills tidens ände. Det är livet, det.

Kärleken till sin allra käraste. Han med det stora H:et, som på något sätt alltid funnits där. I hjärtat och i drömmen. Och nu har de glänsande ringarna hittat hem också. Det känns så härligt älskling!

Kärleken till platsen. Hemma kan finnas på många ställen eller på bara ett ställe för vissa. Jag har många hem. Kanalgatan i Eslöv, Majorsgatan i Eslöv, Östra vägen i Tranås och Blommedal 1 i Malexander. Hemma är där de älskade finns. Där kärleken har byggt bo.

It's all about love . . . actually.

New and improved

Bevisen för min Ugly-period är numera försvunna. Idag hämtade jag ut mitt nya ID-kort, med en bild på den nya och förbättrade Sara. Inga glasögon, ingen tandställning, inget kort hår.

Hoppas att jag nu kan släppa de tillfällen då jag av vuxna ID-kollare har kommenterat mitt ID. Som på Jägers: "Gud, ja du ser ju definitivt bättre ut nu! HAHA!". Det sitter liksom i. Det har etsat sig fast. Men nuförtiden känner jaga tt även jag kan ha anti-ugly-dagar. Dagar då till och med jag kan se mig själv i spegeln utan att trilla baklänges. Dagar då till och med jag är lite söt. (Enligt vem? Mig själv eller idealet?)

Jag blir så ledsen av dessa ideal bland kvinnor och för kvinnor. (De är jag faktiskt emot kvinnor) Efter att ha skrivit på Klotterplanket på Lunarstorm om serien Ugly Betty och kvinnoideal så fick jag diverse förfärliga svar. "Ja, men såna tjejer är ju fula!" "Man vill ju ha blonda, snygga, smala och söta tjejer. Och dom ska vara snälla också."

H E R R E G U D

Jag hoppas innerligt att alla därute funderar kring det ideal som cirkulerar därute, och förkastar det. Varför ska skönhet bara finnas i en förpackning? Vore det inte tråkigt om alla ser ut så?

Tyvärr påverkar idealet många, däribland mig. Jag har ju förändrat mig delvis för att må bättre. För att uppfylla kraven.

Sara before - - - - Sara after.

P A T H E T I C

Come on, go out and change the world!

Cantate - Fiat lux!

Och så knallar man iväg vid 16.22-tiden till den stora röda byggnaden, som bara ligger ett par hundra meter från min boning. Kulturskolan. Skolan där det roliga händer. Skolan där kultur skapas och upplevs.

Även om jag är sååå gammal gamet så att jag praktiskt taget är en antikvitet och maskot så tycker jag det är fantastiskt roligt. Känslan av att anfalla tonerna på exakt rätt ställe är underbar. Med en körledare som är som en sol så glider vi fram genom luciadjungeln som är fylld med "laaalaaalaaa:n" och "uuuuuh, uuuuuuh".

Nu när det hela börjar arta sig riktigt väl, det vill säga vi har sjungit alla låtar ett par gånger, börjar lära oss hur det ska låta ihop och så - då känns det riktigt mysigt. Att få skapa något vackert med andra - det är liksom sann glädje. Teamwork. Samhörighet. Vänskap med musik. Det är allt just nu, för mig.

Om drygt två veckor kommer vi möta förväntansfulla ögon, breda leenden, tårar och en del andra förkroppsligade känslor därute i den mörka luciamorgonens uppvaknande.

Det är något speciellt. Varje gång. Hur gammal man än är. Hur många eller få man än är. Det är glädjen till sången och till legenden om lucia som skjutsar oss framåt - ett steg närmre jul!


Humming Bird/Sara

Alltid samma känsla

Mer än 2 1/2 år har passerat framför våra ögon. Men trots att det är kort tid kan jag inte föreställa mig en tid utan dig. Jag menar, på vilken sida sängen skulle jag då sova? Vem skulle då klappa på mig när jag behöver det? Nä, ett liv utan dig, det är inte möjligt.

Visst, vi har varit igenom våra kriser. Vi har gråtit, skrikit, morrat, svurit och slitit hår. Men för att vi älskar varandra. Får genast upp en bild i huvudet av hur man lekte när man var liten. Kortlek - delade upp kort i högar och "spådde" hur kärlekslivet skulle bli. Mycket kärlek, inget bråk, två barn och massa pengar var ju det ultimata. Ack vad vi var dumma! Inte är verkligheten funtad på det viset. Mycket kärlek, lagom med bråk, så många barn som känns bra när det är aktuellt. Pengar? "Frankly my dear, I don't give damn!" Det finns viktigare saker att fundera över. (But don't we all dream about financial independence? Yes. I confess.)

Hur som helst, så kan vi förkasta de sockersött rosa drömmar om det "perfekta förhållandet" som funnits i huvudet. Jag har nämligen funnit något bättre. Jag har funnit sanningen och min egen perfektion.

This is for you, love:

"Jag minns allt, det finns inget rum som är tomt
Ser hur det goda berövar oss på allt ont
Och jag tar vara på varenda minut
Så låt mig vandra här på vår väg utan slut
Och alltid samma känsla, även att vi förändras
Vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
Och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig
Kom och lägg din kind mot min
Dröm om oss om du somnar in
Jag är här hos dig

Och det är alltid samma känsla, även att vi förändras
Vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
Och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig"

~Elin Sigvardsson~

Have faith?

Självförtroende = Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera.

Självkänsla = Medvetenhet om den egna personlighetens värde.

Big difference, huh? (Eller hur Ellen!?).

För varje dag som går så blir boken mer och mer för mig. (Självkänsla nu! av Mia Törnblom) Den betyder något nytt varje gång jag tar upp den. I fredags blev det svart på vitt. Inga gråskalor här inte.

Jag har aldrig varit medveten om min personlighets värde. Jag har alltid stängt den dörren, eftersom jag ändå känt en trygghet inom mig. För jag vet att jag är bra på att prestera. Jag kan prestera inom klassrummets fyra väggar. Där har mitt självförtroende funnits. Men nu vändes hela min värld uppochner. Jag hade självförtroende gällande skolan. Jag visste inte mitt eget värde. Det var mina resultat och vad jag presterade som gav mig en skön känsla. Det var det som indikerade på att jag duger.

Men nu vet jag inte längre. (Herregud, G minus!) Mina stöttepelare raserades. (Kan jag verkligen engelska? Kan jag verkligen något om genus? Kan jag verkligen skriva?)

Mycket har cirkulerat i huvudet. Nu måste jag verkligen ta itu med detta. För det går inte att bara ha en av två kategorier. Man behöver mer trygghet än så. Man behöver en fastare grund och en bredare säkerhetsnät. För mina prestationer kan fallera. Och då står jag där, som nu.

Dags att ta itu med livet, universum och mig. Sort some things out.

Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag kan. Jag måste bara börja tro på det.

sökes

När jag och Henke var och handlade idag så slog jag plötsligt av tanken på hur en annons för jobb på Domus skulle se ut.

Kassapersonal, Domus Eslöv.

Heltidsanställning, for life.

Sökes: Sur, otrevlig och okunnig person som gärna muttrar när hon säger priset. Erfarenhet är meriterande, men om du är extra sur så är detta inte nödvändigt. Vi ser gärna att du flackar med blicken och suckar när du väntar på kundens pengar, samt att du har ett allmänt grått moln över ditt huvud.

Lön: Alldeles för bra betalt för sura bitchar.

Skicka ansökan till Domus, Eslöv.

Ja, så tror jag minsann att alla ansökningskrav har sett ut, med tanke på utbudet av trevliga och glada människor i kassan.

Hur orkar man vara sur? Hur orkar man muttra? Hur orkar man sitta på sin *** från morgon till kväll och se så bitter ut?

Lighten up!
Sara

cleaning out my closet

Denna lördag var dedikerad till städguden - som sig bör så här påväg mot juletider. Visst, det är gott om tid tills dess. Men får man ett ryck, så får man. Listor, övertstrykning, gula sexiga plasthandskar, Mr Muscle all the way. Och så skönt det känns nu.

Om man väl börjar rota så hittar man både det ena och det andra. Cleaning out one's closet är nog inte fel ibland. Både lägenhetens och människans. På något sätt så känner man sig lättad och friare när man väl har städat. Befriad. Lättad. Gladare. Renare.

Dagarna susar vidare i överljushastighet denna höst. Om en månad är det lucia, glögg och lussekatter. Om lite mer än en månad är det julfest, tågresa till Tranås och allt vad det innebär. (Nej, jag stressar inte. Längtar bara.).

För tillfället är saknaden av familjen stor. Tyckte att jag såg pappa på Överskottsbolaget idag. Ser vita och röda Saab 900:or överallt. Ja, längtan är påtaglig, helt enkelt. Att sitta uppe länge och prata om en svunnen tid. Om en framtid. Om en nutid. Dricka vin. Promenera med söta hund-troll. Känna lugnet av att vara i skogen. Spela spel och skratta tills man kissar på sig.

Nu vill jag ha en mamma/pappa-kram. NU! :'[

Om 984 timmar och 9 minuter är vi på Mjölby station, och mottas av fyra utsträckta armar.

Längtan är påtaglig. Olidlig. Men ändå härlig, på sitt sätt.

Må väl. Sara

In my heart

Om drygt två månader så är det lysning. Utbyte av ringar. Bevis på kärlek. Förlovning. Vad man nu vill kalla det? Kanske inte så stort för vissa, men stort för andra. Kanske tidigt, tycker en del. Kanske vid helt rätt tillfälle, tycker andra. Det vet man bara i hjärtat.

Och hjärtat är min vägledare. Det har alltid varit det när det kommer till oss. Och nu har du nästlat dig in i djupet av mitt hjärta. Där ska du vara för resten av mitt liv.

Men hur kan jag vara så säker på dig? Jo, för du får mig att skratta. Du gör mig trygg. Du ger mig värme. Du lyssnar. Du älskar mig för den jag är. Du ser när jag behöver dig. Du finns där när inte ens jag själv vet att jag behöver dig. Du är min bäste vän, min älskare och "my kindred spirit".

Det är så lätt att älska dig.

~Amor vincit omnia~

Sara

Framtiden är imorgon

Fann mig själv stående mitt i en virvel av frasiga, färgglada löv. Det var som en orkan i miniformat, fast på ett vackert sätt. Tyckte den stämde väl överens med min mentala bild just nu. Mycket positivt runomkring mig, som leder mig vidare, men som samtidigt förvirrar mig.

Hösten har alltid väckt tankar hos mig. Antar att det är "höstdepressionen" som alla talar om. Skulle inte vilja sen den som en depression, utan snarare som en tid att gå in i sig själ. Soul searching. Fundera kring vad livet ger, och vad det har potential till att ge. Många oroar sig över det som ska komma....

Framtiden är oviss, så mycket vet jag. Men den skrämmer mig ändå inte. Tvärtom kan jag inte vänta på att få se vad den bär med sig. Mycket händer i mitt liv. Jag går utbildningen jag verkligen vill. Jag känner att den är rätt, genom den erfarenhet jag får på praktiken. Jag har massa gamla och nya vänner omkring mig, som lyfter vardagen till lyx. (Ni är mitt bubbelbad). Min familj, som trots det geografiska avståndet är rentutav närmre hjärtat nu än någonsin. Min älskade som alltid lyssnar, förstår, står ut med mina dåliga sidor och älskar mig för den jag är. Varför ska jag då frukta framtiden? (for no reason at all)

Lev varje dag, och gör det till din bästa.

Sara

Join the fun

Övergivandet av Lunarstorm är nu mer påtagligt. Dags att lämna sin tonårstid bakom sig, med allt vad den innehöll. Så nu blir även jag en blogger! En riktig blogger. Inte Lunar-blogger.

Hösten närmar sig med stormsteg. Gråa, kalla mornar. Färgsprakande löv på träd och mark. Film/bok/te-humör är det som gäller för mig. På ett vis härligt, på ett vis lite oroande. Höstdepression vill vi inte ha, tack.

Nej, nu publicerar jag, för jag vill se hur min blogg ser ut.

Remember, feel the earth move under your feet.

Love, Sara