An end of an era

Det kanske kan tyckas lite tramsigt. Att känna att man kommer sakna sin forne granne. Men han var en bra granne. En granne man höll sig väl med, utan att anstränga sig.

Och nu ska Günthers pappa flytta. Sorgligt, och sant. Han hälsade alltid så glatt. Han klagade aldrig på oss. Han gladde oss med sin musiksmak. (Okej, alla bitar var kanske inte så roliga).

Trots att det är lyhört mellan våra lägenheter, så har man inte störts särskilt mycket av varandras ljud och oljud. När Uffe nös, så sa jag prosit. När Uffe spelade den där fina dansbandslåten, så trallade jag med. När Uffe skämtade högt om sin mamma, så flinade jag lite.

Och nu kommer man aldrig mer få vara med om detta. Låter kanske skumt - jag vet. Men tankarna kring vem som kommer flytta in efter honom är ju oroande. Fram tills nu har vi vetat vem vi har haft bredvid oss. Dessvärre har vi fått reda på vad framtiden bär med sig - grannen under. Grannen under ska flytta in BREDVID.


O H MY G O D!

Han som klagade på oss en fredag, tio över tio. Han vars hund ständigt skäller när han inte är hemma. Han vars finurliga uppsyn är renutav obehaglig.

Nu är längtan efter Lund ännu större. Vi kanske ska flytta efter Uffe till Svalöv?

Trygghet byts mot rädsla för att bli vräkt. (Men han har ju hund, så då borde vi kunna klaga på det...?!)

Framtiden är oviss-

/En orolig Sara