Alla drömmer. Inte bara dagtid, då det ofta rör sig om spännande och nervkittlande drömmar om hur framtiden ska bli. Drömmarna om natten har vi alla också. Dock är det ju inte alla som minns dem. Personligen så brukar jag minnas mina drömmar ofta. Ibland kommer de till minnet direkt när jag vaknar, och ibland kommer jag på dem under dagen när minnet triggas av något särskilt eller någon särskild person.
Drömmarna jag hade i natt tycks ha en sak gemensamt: obehag. Det var inte några mardrömmar eller så. Inte alls. Men trots allt sånt som jag tror att det allra flesta inte vill ska utspelas. Det första skedet i drömmen pågick under något slags evenemang, låt säg poetry slam. Jag reser mig för att gå på toaletten. Och ni vet alla att vad man gör där helst ska stanna där. Åtminstone om man är ute bland folk på offentliga WC:n. Mitt under mina behovsuträttande inser jag att toaletten är inglasad. Ja - där är fönster hela vägen runt det lilla lilla toalettrummet. Och alla står runtom och tittar in. Några flinar. Nårgra himlar med ögonen. Och andra vänder sig om för att de skäms. Galet!
Det andra scenariot utspelas på samma ställe. Några sitter och diskuterar händelsen vid Skånes djurpark. Jag försöker lägga mig i diskussionen, men utan några framsteg. En annan person tar mina ord, säger de igen, och blir lyssnad på. Mig hör ingen. Det är som om jag inte existerar vid cafébordet.
Ja, som sagt, inga mardrömmar. Men ändå står de två händelserna kanske ändå för en viss rädsla inom mig, och troligen hos fler av er. Att göra bort sig så totalt, och vara så "blottad". Och att inte existera vid sidan av andra. Inget vidare!
Tur för mig att det bara var drömmar, och att jag nu har avskrivit det i denna blogg.
Love,
Sara
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment